Han skall heta Viktor Bo Gunnar Sundberg, bara så ni vet för kommande läsning.
Alltså, detta med att föda barn är verkligen ingen lek.
Det är en känslostorm av så stora mått att Katrina bleknar i jämförelse. Jag trodde aldrig på det. Väninnor sa att det var stora känslor som kom direkt. Jag tänkte mer att det kanske var ngt som växte fram under tiden som man hade sin bebis hos sig. Pfft.
Jag födde ju Viktor 08.09 på morgonen den 7:e Augusti efter att ha gått över tiden 8 dagar.I samma sund började jag fokusera åt helt andra håll. Jag var inte viktig.
"Jaha, har jag förlorat 1,5 liter blod, men hur mår bebisen?"
Vi grät floder av lycka på förlossningsavdelningen efteråt, vi kunde inte prata normalt i telefon, vi ville bara kramas och älska det lilla knyte som kommit till oss med buller och brak.
Jag hade ont, men det var liksom oviktigt. Det fanns bara Viktor.
Vi älskade honom från första stund, ingen tvekan. Jag är dessutom fullstädigt övertygad om att jag kommer fortsätta älska honom till min sista stund. Oavsett om han biter av mig bröstvårtan nästa amning eller ej ;)
Älskade Viktor, älskade UNGE!
Välkommen till världen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Ja...barn är stort. Det är som ett litet utvecklingsteg i sig. Det föds barn, och det föds kärlek. Man blir lixom mer, inte bara fler. Man lär sig så mycket som förälder...om sig själv, om mänskligheten, om livet, om känslor.
Så fint skrivet Frida =)
Det som är helt otroligt är att kärleken som föds är så självklar att det är nästan omöjligt att komma ihåg hur det var dagen innan knyttet kom. Sen lika förvånande finns det plats för lika mycket kärlek för nästa knytt - utan att kärleken till det första ändras.
Den 7 augusti föddes också mamma F och pappa J inte att förglömma!
Post a Comment