Jag jobbar på kafé, det ligger relativt centralt i Uppsala. Det händer att folk kommer för att fråga om vägen till olika saker. Det händer, inte ofta, men det händer, att jag kan svara. Så var fallet i går när en hemlös man kom och frågade efter Stadsmissionens tillhåll, även kallat "Grottan". Vi gick ut på vår trapp och jag började förklara. Precis när vi står där, mitt i ingången i och för sig, så känner jag hur någon bakifrån knuffar på mig, hårt. Jag vänder mig om och där ser jag en mamma med en barnvagn som står och kör på mig för att jag skall flytta mig.
Jag frågar mig således:
Såg jag döv ut på något sätt?
Var hon stum? Dum?
Har vi slutat kommunicera med varandra på ett hövligt sätt såsom att säga: "Ursäkta..."
Jag stod ju inte där mitt i ingången för att jag tyckte det var roligt eller för att hindra henne från att komma in. Jag hade gladeligen masat mig åt sidan men tyvärr är jag inte utrustad med ögon i nacken, jag har liksom knappt så jag klarar mig med de jag har i pannan....
Dock har jag mål i mun och vet att jag aldrig skulle "pansarvagna" mig fram med min barnvagn utan använda den lilla röst jag har. Blir jag stum får jag väl skaffa ringklocka.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Fy så arg jag blir. Hoppas du sa ifrån rejält och inte bara blev paff och stum av förundran över hennes idiotiska sätt att knöka sig fram.
Jag hoppas också att du rör ifrån! Dumma människa...
Kram
Röt i från alltså...
ok - jag lovar och svär att aldrig någonsin bete mig så illa med min barnvagn med flit... Jag kan bara inte föreställa mig varför man skulle göra på det sättet?
Det där med paff och tyst låg väldigt nära mig. Men kokande av ilska. Jo.
Post a Comment